Har länge tänkt o skriva av mig här men inte fått ordning på tankarna. Dock kommit fram till att det är därför jag har bloggen, för att få ur mig alla tankar o ord även om det inte är sammanhängande.
Vet inte när jag skrev sist men det som händer nu är iaf att jag är i v 27. Bebisen sparkar o jag börjar gå upp i vikt som jag ska. Även börjat sköta mina tabletter så jag tar mig igenom dagarna utan o somna eller bryta ihop. Den här graviditeten har inte varit lätt o jag har nog aldrig längtat så mycket efter nåt som jag gör efter förlossningen.... Vakna nätter, skrik, gråt o trotsiga syskon gör inget bara jag kan få tillbaka lite kontroll över mig själv. Varje gång det blir tungt eller när allt värker reagerar min kropp med ångestattacker. Är jag trött bryter jag ihop. Så som sagt, en dag i taget o fokusera på det fina. Som mina fantastiska flickor ??

Det känns som allt varit så jobbigt sen jag blev gravid. Mådde katastrof de första månaderna. Nu när jag äntligen börjat komma i balans så förlorar jag min stora kärlek... Min fina underbara häst togs bort i fredags. Hon var i riktigt dåligt skick o det var det enda rätta. Men det gör ont. Jag saknar henne. Det kastade min balans utför o nu är jag i en svacka igen. Kan inte sova. Knappt äta. Orkar inte.
Tur man har sin underbara familj o framförallt mina flickor som får mig o gå framåt ??

Vilken resa det varit de sista månaderna. Verkligen krälat på botten o mått fruktansvärt. Efter en nystart med medicin så mår jag nu mycket bättre. Inte helt bra men hanterbart. Mina små prinsessor har hållt mig uppe , min fina familj har fått vardagen att flyta på.
Nu är jag tillbaka på jobbet sen en vecka o det funkar men det är tufft...
Snart är det dags för ultraljud, sjukt vad tiden springer iväg!

De senaste månaderna har jag tappat bort mig själv. Jag som alltid håller ordning hemma. Fixar städ , handling, djur. Älskar att hålla koll o underlätta för andra.
Nu sitter jag här. Ett tomt skal. Orkar ingenting. Vill ingenting. Förlitar mig på att alla andra ska lösa mina problem. Min stackars mamma tar hand om hästar o löser allt för dom. Min stackars man som får städa, handla, laga mat o jobba medans jag bara sitter i soffan o stirrar.
Hoppas verkligen medicinen börjar hjälpa snart, jag känner inte igen mig själv alls o den här personen tycker jag inte om ?

Så fort tjejerna är hemma går allt så mkt bättre. Lättare att andas, lyckligare , mer avslappnad. De är mina räddare i nöden.

Snart är det jul o solen skiner. Vill ha massa snö nu. Ut o åka pulka med mina prinsessor. ??
Idag är luften långt borta...

Förbannade hosta! Kan inte sova på nätterna, helt slut hela dagarna. Tycker jag provat varenda huskur men inget funkar.
Det gör inte under för mitt humör direkt....
Jobb idag igen, barnen är på dagis efter ett par dagars ledighet. Båda längtade efter sina vänner o slippa sin mamma lite ?

Idag har vi tydligen ställt tillbaka klockan... Det betyder att barnen gick upp innan 6 idag... Kl 8 satt vi i soffan o mös. Då hade vi duschat, ätit frukost, varit ute på promenad o fixat en tvätt ... Idag ska jag jobba igen så min underbara syster ska ta hand om tjejerna. Igår tog min fina vän hand om dom. Tack snälla ni som hjälper mig o klara vardagen ??
O tack mamma som lyssnar på mina hysteriska utbrott o gnäll.... På toppen av allt annat hon gör för oss ?
Hoppas den här dagen går fort, jag längtar till nattningen idag ?