De senaste månaderna har jag tappat bort mig själv. Jag som alltid håller ordning hemma. Fixar städ , handling, djur. Älskar att hålla koll o underlätta för andra.
Nu sitter jag här. Ett tomt skal. Orkar ingenting. Vill ingenting. Förlitar mig på att alla andra ska lösa mina problem. Min stackars mamma tar hand om hästar o löser allt för dom. Min stackars man som får städa, handla, laga mat o jobba medans jag bara sitter i soffan o stirrar.
Hoppas verkligen medicinen börjar hjälpa snart, jag känner inte igen mig själv alls o den här personen tycker jag inte om ?

Så fort tjejerna är hemma går allt så mkt bättre. Lättare att andas, lyckligare , mer avslappnad. De är mina räddare i nöden.

Snart är det jul o solen skiner. Vill ha massa snö nu. Ut o åka pulka med mina prinsessor. ??
Idag är luften långt borta...